madelene.

Idag är blicken tom och jag fryser om fingrarna. Dessutom måste jag gå hem från jobbet med pappa. Inget emot att gå, inget emot pappa. Men när han går säger han saker bara för tt ha något att säga. Det har jag mycket emot.

Jag har tänkt en del. Inget ovanligt, men ändå. Jag är nog ganska svår. Jag säger sällan vad jag tycker och känner utan när jag pratar är det mest en massa nonsens. Och pratar det gör jag ganska mycket (alltså, mycket nonsens). Nu är det i alla fall så att jag känner en hel del och allt det här vill jag säga högt. Men jag kan inte. Jag oroar mig så sjukt mycket för att inte få något tillbaka. Ska jag nu öppna mig för någon vill jag ju vara säker på att inte göra det i onödan.

Saningen är den att jag kan blir besviken varje gång någon ringer och det inte är den jag vill att det ska vara. Ska det vara så svårt att berätta?