madelene.

Jag är skitig i håret, har blåsor som svider som fan i munnen och är sjukt trött. Men det spelar ingen större roll, jag vill träffa dig ändå. 

Så säger jag i hopp om att få svaret att det spelar ingen roll för mig heller jag vill ha dig ändå. Men inte. Jag blir inte sur, kanske lite besviken men svarar som om att det inte rörde mig i ryggen. Jaha, okej. Hälsa.

Istället går jag hem, tvättar håret, tar en panodil, sover en stund och hoppas att någon ska be mig om något så att jag ska slippa fråga själv. För om någon ber mig svarar jag ja. Alltid. Nästan.

Jag är väl som folk är mest. Fast ändå inte.