SLUTAT FISKA, DÅ NAPPAR DET.
Jag har alltid varit väldigt svag för komplimanger. Som alla andra antar jag. Men jag har suktat så efter dom att jag har lagt ut beten på dom mest underliga sätten. Jag har liksom fiskat efter en komplimanger. Hur dumt som helst, och det allra dummaste är att det aldrig har funkat. Och då menar jag aldrig.
Jag undrar om det är för att jag tänker så långsökt så ingen förstår min slutledningsförmåga och därför inte förstår att jag vill ha en komplimang. Eller också är jag ruskigt genomskinlig. Och vem vill säga något fint till någon som ber om det?
I alla fall har jag slutat med det här. Och vad tror ni händer? Jo, fina kommentarer haglar. Från de mest oväntade får jag höra hur fin och rolig och söt och smart jag är. Men jag har lovat mig själv att inte gå och bli mallig.
Det vore ju hemskt. Med ödmjukhet ska dom tas.
Komplimangerna alltså.
Jag undrar om det är för att jag tänker så långsökt så ingen förstår min slutledningsförmåga och därför inte förstår att jag vill ha en komplimang. Eller också är jag ruskigt genomskinlig. Och vem vill säga något fint till någon som ber om det?
I alla fall har jag slutat med det här. Och vad tror ni händer? Jo, fina kommentarer haglar. Från de mest oväntade får jag höra hur fin och rolig och söt och smart jag är. Men jag har lovat mig själv att inte gå och bli mallig.
Det vore ju hemskt. Med ödmjukhet ska dom tas.
Komplimangerna alltså.
Kommentarer
Trackback
